Järvsöstigens Silla

Silla behöll vi och det är svårt att ge ett objektivt omdöme om sin egen hund. Vi hade inte heller några egna jaktmarker på den tiden. Men hon hade en otrolig jaktlust, hon gav sig inte i första taget när hon hade hittat ett byte. Hon hade också det typiska ”10-meters” lydnaden. Inom 10 meter lyssnade hon när hon var lös, men lyckades hon lirka sig förbi gränsen drog hon gärna iväg på egna äventyr. Jag vet inte hur många gånger jag har väntat och väntat och till slut, efter 2 – 3 timmar tänkt: Nej, nu ringer jag polisen, nån måste ha tagit hand om henne. Då, stod hon helt plötsligt på trappan, luktandes jord och hade troligen haft jättekul nånstans. Silla blev drygt 10 år, då var alla hennes liv slut. Jag tror faktiskt att hon hade flera liv. Två gånger blev hon påkörd, första gången av en Porsche (hon hade smak i alla fall). En gång när hon var valp tuggade hon i sig in metkrok, som tack och lov kom ut rätt väg efter sparrisdiet. Den sista gången hon smet tog hon med sig dottern Sessan och drev troligen älg. Sessan kom tillbaka efter cirka 40 minuter men ingen Silla. Efter två timmar kom hon äntligen tillbaka till husse. Då gick hon på tre ben, höger lårben var helt av. Det var en tuff dag, för Hasse som hittade henne i skogen och för oss alla när vi beslutade oss för att låta henne somna in. Men hon lever vidare i våra minnen och i sina avkommor.