Den släthåriga foxterrierns historia. Denna kommer att uppdateras allteftersom jag hinner.
Här finns diverse material och artiklar som redovisar en del av foxterrierns historia. Det är fokuserat mycket på den jaktliga historiken, men även helt allmänt.
| Lennart Härnesund Den moderna foxterriern kan dateras till 1860-talet då engelska rävjägare (hunts) ville ha en terrier som gick i stil med deras rävhundspack. De terriers som visades på hundutställningar under den här tiden var oftast både låga och tunga i typen. Det var framförallt fyra rävhundskennlar, alla kända för sina duktiga grytrensare, som tog sig an uppgiften att förädla foxen. Old Jock f.1859 och tiken Grove Nettle från ”Grove”. Jock anses vara den hund som mest etablerade den moderna typen. Från ”Oakley” kom Old Trap. Från Old Jock, Old Trap och Grove Nettle genom Belvoir Joe och Old Foiler var grunden till dagens släthår lagd. Hunden Belvoir Joe och tiken White Vic blev föräldrar till Belgrave Joe (f. 1 juli 1868) som ses som alla släthårs stamfader. Hundens skelett monterades i en glasmonter och finns att beskåda i engelska kennelklubbens rökrum. År 1874 när engelska kennelklubbens första stambok kom ut fanns 190 foxterrier med. Sedan bildades The foxterriereclub 1876 av bl.a. ägaren till tidningen The field, samt Mr Cox och Mr Francis Redmond, innehavare av Totteridge kennel och en av foxterriervärldens mest kända uppfödare. Några månader senare skrevs den rasstandard som till största delen gäller än idag (vilket tog 7 timmar). Det som är mest förvånade är att vikten sattes till ca 10 kg. Senare ändrades vikten för hanhund till 8 kg. Vilka raser som användes vid förädlingen av den släthåriga foxterriern finns det delade meningar om. De raser som oftast angivits är beagle, whippet och bullterrier. Tatar, en av de tidigaste foxarna kom från en bullterrierkennel. Vid 1800-talets slut är foxterriern oerhört populär. Det kan nämnas att Mr Redmonds hane Despoiler såldes för en summa av 5.400 kr och av 2.297 hundar på Engelska. Kennelklubbens utställning 1892 var 251 foxar och därmed största ras. Antalet taxar var 90 stycken. |
| Foxterriern i Sverige Foxterriern torde ha varit den första terrierrasen som fanns någorlunda allmänt förekommande i landet före förra sekelskiftet. Vid HM Konungens Jaktklubbs utställning i Stockholm i juli 1886 fanns i gruppen taxar och foxar 38 anmälningar varav en tredjedel antas ha varit foxar. De foxar som då fanns här i landet var en kortnosig, finbent och mycket korthårig typ som ej överensstämde med den eleganta foxterrier som engelsmännen tagit fram. Efter SKK:s första utställning där tre foxar ställts ut, publiceras 1894 rasstandard och en teckning på hur en modern fox skulle se ut i SKK:s medlemsskrift. På utställningen 1894 fanns tjugo foxar varav en sträv. Gruppen ansågs mindre god och ej av kontinental typ. Här dyker Gustaf Håkanssons namn upp, han skulle komma att bli rasens första stora förespråkare och uppfödare under kennelnamnet Solbackens. Den första dokumenterade grytjakten med fox jag har läst är i årsboken Jägaren nr.1 utgiven 1895. Den är nedtecknad av Advokat Patrik Hamilton. Han skriver att han var på godset Barsebäck utanför Lund den 5:e december1873. Där han skulle bedriva vinthundsjakt på räv. En stövartik användes först, som skulle driva ut rävarna ur furuplanteringarna, så att vinthundarna kunde ta över jakten. Denna dag körde stövarn räven i gryt. Han sände då bud efter ett par karlar med spadar och foxterriern Bob. Bob var en av de första hundarna av den rasen som kom från England till Sverige. Hunden beskrivs som: ”En utmärkt hund! Modig, energisk och klok endast väl stor för trånga gångar, helvit och bra strävhårig”. Nog verkar Bob ha varit stor för man fick gräva 6 m innan hunden kom in. Skärpan verkar ha varit på topp för tre gånger drar Hamilton ut hund och räv som har käfttag innan räven kunde avlivas. ”Ej ett ljud av smärta ger dessa hundar ifrån sig vid dessa tillfällen. Annat ljud höres sällan än ett dovt olycksbådande morrande från hunden. Ofta dödas dock räven inne i grytet av starka foxterriers, om de blott få tillfälle att fatta tag i rävens strupe eller något annat ömtåligt kroppsparti”, skriver Hamilton. Några dagar senare i ett annat gryt drog Bob ut räven i första försöket. Vid sekelskiftet tog importen av engelska avelshundar fart och intresset för rasen var stort. År1901 på Göteborgsutställningen skiljdes det för första gången på sträv och släthår. En engelsk import från mr.Redmond vid namn Darby, ägd av länsgreve Reventlow, Brahetrolleborg, vann segrarklassen både på grytprovet och utställningen. Den blev följaktligen den första grytprovsvinnaren i landet. År 1903 samlas ett tiotal rasentusiaster i Göteborg och bildade Svenska foxterrierklubben. Direktör Gustaf Håkansson blev klubbens första ordförande. Det importerades ett stort antal avelshundar de närmaste åren, både privat och i klubbens regi. Även SKK importerade avelshundar. Foxterrierklubben höll sitt första grytprov i Fristad utanför Borås. 1908 var det dags för första svenskfödda fox att vinna ett grytprov, det var tiken Solbackens Diva, uppfödare G Håkansson. Ägare var kapten Rosengren, kennel af Visborg. En annan framgångsrik kennel vid den här tiden är L-K, innehavare kaptenerna Viggo Key och G Ljungberg. Stor insats för släthåren gjorde också friherrinnan Hedvig von Posts kennel Hundvännens. Tjugtalet dominerades av Ch Näsets Crip och Näsets Duc uppfödda och ägda av kamrer R Nordvall. |
| Prisdomarberättelse 1927 Strävhårsfoxen är nu lika populär som släthårsfoxen. Prisdomarberättelse från femtonde maj 1927 i Örebro läns grytjaktklubb i Perstorp. Domare Knut Hermelin. Segrarklass Gryt, Nubbe strävhårig foxterrier, ägare överste Festin, Örebro. ”Går omedelbart, under energiskt kraftigt skall till attack mot räven som försvarar sig ilsket. Under häftiga attacker driver räven hunden tillbaka, men denna upptager omedelbart åter offensiven och släpper aldrig kontakten med räven. Hunden skötte sig mycket bra 2:a pris o HP”. Björn von Rosen |
| När vi då går in på 30-talet dyker framförallt två namn upp som för alltid förknippas med svensk grytjakt och grythundsavel. Först och främst Björn von Rosen och hans kennel Campfire. Genom sina böcker har han gjort strävhårsfoxarna Biggan och Storry odödliga. Hans kunnande och insikt i terriern som grythund står utan motstycke i svensk kennelhistoria. Vad som inte är så känt är hans stora insats och intresse för släthåren. Med Touchwoodimporterna Tyler, Town-Clerk och Toinette byggde han under några få år grunden till dagens jagande släthår. Det finns idag inte många om ens något släthår i Sverige av jaktstam som inte har någon av dessa importer i stamtavlan. Von Rosens släthår kom snabbt att ligga i topp både på gryt och utställning i den knivskarpa konkurens som rådde under 30-talet. Jägarkennelns innehavare, fabrikör Tage Håkansson, Fritsla, började även han med strävhår, men övergick ganska snart till släthårig foxterrier. Med T.Toinette och Campfireblod startade han en mycket framgångsrik uppfödning. När vi kommer in på 40-talet är det Jägarhundarna som vid sidan av Skaraköpmannen Eric Werners Skarabergshundar som dominerar släthårsuppfödningen. Werner gick inga grytprov och fick vänta med championattitlarna till dess jaktkravet tyvärr togs bort i början av 50-talet. Hans hundar CavalierSon och Caballero användes dock en hel del i jaktaveln.Ett flertal framgångsrika uppfödare startar i slutet av 40-talet bl.a. Stavholmen,Tysjö och Friesgården. |
| Släthårig foxterrier i Svenska Grythundklubben När SGK bildas 1952 kom två foxterrieruppfödare att sitta med i den första styrelsen, Arne Carlsson ( Finnö ), Medelpads GK och K.E. Fries ((Friesgårdens), Västerbottens GK. Tyvärr kom bara ett årsmedelande ut de första 15 åren genom entusiasten A. Carlssons försorg år 1956, detta gör att det är svårt att få grepp om verksamheten dessa år . En av orsakerna var att det förelåg problem att få publicera resultaten och ge offentlig prägel av provverksamheten. Jag kommer här kort presentera kennlar och en del enskilda hundar som jag anser ha fört foxen genom SGK:s 50 år . Jag ber redan här om ursäkt för de hundar och uppfödare som glömts eller utelämnats av platsskäl. 1950-talet Tysjö kennel. Oskar Wikström, Tösse hade kennelnamn redan 1946. Hans uppfödning grundade sig på Jägarblod. Han fick fram ett stort antal jaktdugliga foxar, bl.a. Tysjö Camillo 12240-53 ( Jägar Picasso-Jägar Blandy), som vid grytprov i Ölme 1956 fick följande kritik av domaren B. Söderberg: ”Tomgryt utan anmärkning. In 15.50 skallar vid vallen. Genom 15.50, gällt hörbart skall. Hunden griper in blixtsnabbt när tillfälle ges. Blir småningom väl gles i skallet då konditionen börjar tryta men tar åter grepp och håller kvar så länge att hunden måste strypas för att släppa sitt tag. En skarp och rutinerad hund som dock var i väl svag kondition. 1.pris gryt, HP”. En annan Tysjöhund som fått stor betydelse är Tipa II en av Sveriges skarpaste tikar genom tiderna enligt uppgift. Den sista Tysjöhunden som gått prov är Skarpen reg.77. Friesgårdens kennel, Kurt E. Fries, Vilhelmina. Hade kennelnamn 1949. Byggde mycket av sin uppfödning på ett samarbete med Tysjökenneln. Två hundar som fått stor betydelse är Friesgårdens Bill och Foxi-Girl. Arne Carlsson, Sundsvall, med Finnö kennel har nämnts förut. Han hade en hel del Skarabergs i sina hundar SJ(g)CH Finnös Kanon /55 fick på tre starter år 1956 2 st 1:a pris och reserv HP. SJ(g)CH Stavholmens Hutt, uppfödare och ägare jägare Karl Henry Lundin, Stavsjöbruk. Hutt, som var far till Finnös Kanon, var en annan mycket framstående hund på proven och användes flitigt i aveln med gott resultat. På SGK: s prov 1956 startade 36 olika släthår 5 strävhår 2 lakelands. 1960-talet 1960- talet domineras av framför allt tre kennelnamn, Järvsöstigens, Rödåbäckens och Mickeltorpets. |
| Järvsöstigens kennel En av de stora och mest framgångsrika uppfödarna från 1960-talet var Sigurd Hall, Järvsöstigens kennel, i Hälsingland. För honom betydde jakten och hundarna väldigt mycket och upptog en hel del av hans tid. Det fanns alltid en älghund och några hamiltonstövare på gården men framför allt fanns det släthåriga foxterrier. Det stora intresset var naturligtvis rävjakten, men det var också en önskan eller vilja att försöka avla fram bättre grythundar. Det fanns också en nyfikenhet att se vad nya kombinationer kunde åstadkomma. Den första släthårig foxterriern som inköptes var Blixt, född 1950 och härstammade från Skarabergs och Hasselbackens kennel. Blixts farfar var den kända engelska hunden Solus Minted. Man kan säga att uppfödningen startade 1957 då första valpkullen såg sitt ljus i Rödmyra, där det blev tre hanvalpar. Japp blev kvar och så köptes stamtiken Sessan in som härstammade från Tysjös kennel. Kennelnamnet registrerades 1964. Sessan parades med Dovmyrlidens Ajax och ur den kullen sparades Jocky. Med dessa tre hundar, Japp, Sessan och Jocky startades karriären som grythundsuppfödare, och i och med detta, en aktiv del i grythundsklubbens föreningsliv. Sigurd Hall var ordförande i Gävleborgs Grythundsklubb, från 60-talet fram till 1984. Han tjänstgjorde också som domare, mest på jaktprov men även vid några tillfällen på grytanlagsprov. Han ville oftast själv tävla med sina egna hundar. Blixt, Japp, Sessan och Jocky var bra jakthundar och placerade sig också ofta högt i prislistorna på grytproven. Både Sessan och Jocky fick bruksavelsdiplom i guld så de var också bra nedärvare av sina jaktegenskaper. Jockys dotter Sickan och dotterson Frille var hundarna som fortsatte att ge kenneln framgångar. Klubbmästerskapen inom Gävleborgs läns GHK vanns under 60 talet och början på 70 talet minst 12 – 13 gånger och från 1963 och framåt vann Sigurd 10 KM av 11 i rad. När Frilles son Prick tog sitt Jaktchampionat fanns det fem generationer jaktchampions inom kenneln. Då var Sessan 10 år, Prick var 2 och med Jocky, Sickan och Frille däremellan. Sickan fick bruksavelsdiplom i guld och Frille i silver. Under 70-talet var det framför allt Sebina, Simba och Ceppo (Simbas son) som fick åka runt och se Sveriges olika skogsbackar och konstgryt när det inte var jaktsäsong. De var också framgångsrika och blev naturligtvis jaktchampions. Inte Ceppo tyvärr, han är den enda hund som omkommit i ett gryt under jakt under alla år som Sigurd var aktiv jägare. Simba som var en liten men inte speciellt snygg hund visade sin goda nedärvbarhet genom att producera två certvinnare och flera 1:a pristagare bland sina totalt 14 valpar. Även hon fick bruksavelsdiplom i guld. I Simbas sista kull föddes 4 tikar varav tre blev jaktchampions och en blev SUCH o SJ(g) Ch, det var Sassa och den sista hunden som Sigurd tävlade framgångsrikt med. Isac Ljungqvists minnespris var ett vandringspris som det tävlades om under många år på de årliga Svenska mästerskapen. Det var en tavla målad av Lindorm Liljefors och motivet var en rävjakt. Det var uppsatt av SKK och tilldelades hund som segrade på detta prov och som var av CACIT kvalitet, och som på exteriörbedömning erhållit minst 1:a pris i ungdoms eller öppen klass. Priset skulle erövras av den person som med flera hundar vunnit 5 gånger. Sigurd tog sin första inteckning i priset 1963 då han vann med Japp. Japp vann även SM 1959 men hade då inte utställningsmeriten som krävdes för inteckning. Andra inteckningen togs året efter med samma hund. Sedan tog det många år men 1975 skrällde det till igen Ceppo vann med mamma Simba på andra plats. Sebina tog den fjärde inteckningen 1979 och Sassa fullbordade verket 1983 och tavlan togs hem till kenneln för gott. Under åren 1957 fram till 1986 föddes cirka 100 kullar, det blev cirka 30 jaktchampions. Utmärkelse under åren har varit Bruksuppfödarpris som han fick 3 gånger, Grythundsklubbens förtjänstmedalj, hedersmedlem i SGK och 1979 fick han Hamiltonplaketten. I augusti 1995 dog han efter att ha lidit av Alzheimers sjukdom i cirka 15 år. Dottern Marianne som blev delägare i kenneln 1982 driver den vidare i liten skala, och har just nu två tikar som är nionde och tionde rakt nedstigande led från stamtiken Sessan |
| Rödåbäckens kennel Eva och Ingvar Magnusson Rödåsel, Rödåbäckens kennel, byggde mycket i sin avel på hanen Friesegårdens Bill. Minst åtta SJ(g)CH födde kenneln upp och minst tre av dem blev också SUCH Kanske den av jaktkennlarna som bäst lyckats med att kombinera jakt och exteriör .Rödåbäckens Calinka var en välkänd provvinnare norr om Mälardalen där de flesta av kennelns uppfödningar tyvärr stannade. SUCH SJ(g)CH Rödåbäckens Fox var en annan dokumenterat god nedärvare bl.a far till INT UCH SJ(g)CH Porthos. |
| Mickeltorpets kennel Olle Hall, Jakobsberg, Mickeltorpets kennel, insåg tidigt hur viktig en bra exteriör är för hundens ork och framkomlighet i gryten. Många av hans uppfödningar kom att få certifikat på utställningar även i mycket hård konkurrens. Denna insikt syns tydligt när man ser på hans val av de stamhundar som köptes in i början av 60-talet. SJ(g)CH Soneholms Aktör, (Friesgåreds, Jägarblod) och SJ(g)CH Järvsöstigens Pila (Jocke-Sessan). Dessa båda fick bruksavelspriset i guld, samt tiken PIA (Tysjö-Skarabergs). Aktör och Pila hade båda S(b)CH Norrvreta Fellow och Knekt 3372-57 i tavlan. Knekt var en utomordentlig grythund som hade över 200 rävar på sitt samvete, men som tyvärr ej blev framkörd på prov. Fellow var en framstående hund som hade Solus Minted som farfar och Touchwood Town Clerk som morfar. Kennelns första kull kom 1965 (Aktör-Pila) här föddes de första Mickeltorparna, Prick, Puck och Pajas. Alla tre blev framstående grythundar de båda förstnämnda blev svenska grytchampions. Pajas saknade ett jaktprov. SJ(g)CH Mickeltorpets Prick kom att bli kennelns mest kända och anlitade avelshund, en utomordentlig nedärvare . Prick blev SM-4:a och KM vinnare samt tilldelades 3 CACIT och 3 r-CACIT under sin långa provkarriär. Vid sitt näst sista prov, som han gick vid 14-års ålder, blev han prov 2:a endast slagen av sonen Mickeltorpets Mack på grund av ett sämre skall. På sina 22 GA-starter hade han 52 poäng i snitt. Totalt blev han far till 111 valpar. I Pricks sista kull föddes Mickeltorpets Vikki, som kom att bli stamtik på Badgerhills kennel. SoNJ(g)CH Mickeltorpets Hojja som blev stamtik hos Arild Olsen, Norge, Revbergets kennel var en annan Prickdotter. Moder till dessa båda tikar var Gnista efter. SoNJ(g)CH Mickeltorpets Rasmus SM 2:a 70 o 71. Mickeltorpets Gina (Aktör-Pia) född 66 var en annan verkligt stark nedärvare. Hon kom att bli den yngsta tik som tilldelats SGK:s Bruksavelspris i guld som hon fick vid 6 års ålder. Gina parades med Järvsöstigens Jocky, där tre av valparna i kullen blev jaktchampions, Rulle, Rasmus och Rikki, de båda sista även NJ(g)CH. Rikki blev en av Dalbovikens stamtikar. Den 4:e valpen var Ricka, som stannade i kenneln och parades med PRICK. I denna kull föddes så SJ(g)CH Mickeltorpets Mack, SM-vinnare 1977 KM-vinnare 77,78 och 80 i Upplands GK. Under de 25 år kenneln var aktiv vanns en SM och 10 KM titlar i UGK mellan åren 72-85 med 8 olika hundar. Sex av kennelns hundar tilldelades SGK:s bruksavelspris i guld. Sammanlagt minst 24 av kennelns uppfödningar blev svenska grytchampions. Tre hundar blev även NJ(g)CH och 1 blev FINJ(g)CH. |
| Mats Nilsson, Gällstad, Smedsbergets kennel, startade även han en framgångsrik uppfödning i mitten av 60-talet. SJ(g)CH Jackie Girl var en av hans tikar som gick bra på proven . Hennes söner Bingo och Buster kom att bli flitigt använda i avel i södra Sverige. Dessa tre hade Skarabergs-Tysjöblod bakom sig. År1967 och 69 vanns SM av tiken SJ(g)CH NETTA ägare Gustav Bergman, Danderyd och1970 vann dottern Sonette, ägare Otto Ottoson, Lenhovda, SM. 1970-talet Dalbovikens kennel, Sigvard Carlsson, Hudiksvall, nådde stora avelsframgångar genom att blanda Mickeltorp-, Järvsöstig- och Rödåbäcksblod. Åtminstone 10 grytchampions såg dagens ljus på kenneln mellan 1971 och 77. INT J(g)CH Dalbovikens Atos vann SM-74 och1971 hade INT J(g)CH Camilla tagit hem titeln till kenneln, hon kom 2:a 1972. En annan mycket framgångsrik hund från Dalboviken var SEPPO ägare Tord Mårtensson, Arbrå Barbro och Leif Gustavsson, Skara, med Turmas kennel, startade med hanen INT UCH NORD J(g)CH Rödåbäckens Hurricane och ett par tikar från samma kennel. Ambitionen med deras uppfödning var att försöka kombinera jakt och exteriör i större utsträckning än vad som gjorts de senaste åren. Vilket i viss mån lyckades då kenneln erhöll 1:a pris i avelsklass på Skansen 1978 med avkomma efter Hurricane där samtliga var grytchampions och hade minst 1:a pris ökl. En av Turmas mest kända hundar är SUCH SoNJ(g)CH Turmas Tusse. Turmas Tempo, mer känd som Monty, född 1989 är den senaste SJ(g)CH från kenneln. Kenneln af Solängen, Curt Lundell, Källby, hade en mindre uppfödning med SJ(g)CH Rödåbäckens Huntly och tikar från Mickeltorpets. En annan flitig deltagare på prov vid denna tid var Bertil Persson, Götene, med NORD J(g)CH Ricky, e. Järvsöstigens Jocky. Ricky var en flerfaldig provvinnare som lämnade en hel del provmeriterad avkomma efter sig. |
| 1980-talet och framåt Kenneln Foxhunters, Gun och Sören Olsson, Karlstad, hade under några år en liten men mycket god uppfödning. Med SJ(g)CH Bonny af Solängen, som grund i kombination med Dalbovikens Seppo kom Rikko, Ray, Rasken och Rita alla framstående jakthundar. Göran Magnusson, Vimmerby, Stenlyckans kennel, startade sin uppfödning med tiken Sickan som parades med Foxhunters Rasken. Kennelns hundar startades flitigt med stor framgång bl.a blev Stenlyckans Frippe SM-2:a 1988 och året efter blev brodern Frasse 3:a på SM. Foxtorpets kennel, Sören och Britt-Marie Byström, Lögdeå. Sören har jagat och gått prov med foxar sedan 1971. Foxtorpets Fox (Järvsöstigens Prick-Ranny) var en av hans första hundar. Fox parades med Dalbovikens Zita. Med kullsyskonen Froje och Froja började Byströms sin uppfödning 1983 genom att para Froja med Mickeltorpets Tuff. Sören har startat sina hundar på prov över hela Sverige. Ett tjugotal av kennelns hundar har gått godkänt ga-prov Största framgången var kanske 1989 när Froje blev SM-3:a. Hittills har 29 kullar fötts på kenneln . Badgerhills kennel, Lennarth Härnesund, Hökerum, har Mickeltorpets Vikki som stamtik. Första kullen registrerades 1983 e. Mickeltorpets Mack. Av de sex SJ(g)CH som kommit fram inom rasen de sista 10 åren har kenneln ägt fem av dem. Badgerhills Pucko blev rasens första förliggarchampion. Den sjätte SJ(g)CH sedan 1993 var tiken PI (Arrak-SJ(g)CH Arja) ägare Anders Andersson, Tranemo. En mycket duktig tik som alltid låg på topp på de Västsvenska proven i början av 90-talet. Pi:s far Arrak (Dalbovikens Seppo-Dalbovikens Eddy) ägare Einar Sjöström, Orsa, är en annan duktig hund som har haft en viss betydelse i aveln. Han var 5:a 1982, 4:a -83 och 3:a -85 på SM . |
| Foxterriern under 100 år Foxterriern var under mer än 100 år jämte taxen den helt dominerande grythundsrasen. Även om Lakelandterriern gjorde tappra försök att ta upp konkurrensen. Under 20- och 30-talet var det den strävhåriga varianten som stod för de riktigt stora stjärnorna på proven . Men efter Björn von Rosens och Håkanssons insatser i slutet av 30-talet har släthåren helt dominerat. Under den sista delen av 70-talet fick foxen konkurrens av Borders, Tyskterriers och de sista 10 åren av Russlar. Under åren 1963 till -83 vann foxarna 13 av 20 SM. När sedan skabben slog ut rävstammen minskade efterfrågan på foxterriers som kanske ses som den mest renodlade rävspecialisten av terrierraserna. Många uppfödare slutade då med följd att avelsbasen minskade drastiskt. År 1977 när rasen var som populärast registrerades runt 70 kullar av jakthärstamning, 14 hundar blev jaktchampions. Tio år senare registrerades14 kullar och har legat där sen dess. Något att tänka på för dagens uppfödare är att en del hundar börjar få något klen benstomme, samt att fronten skall vara smal (jämför med rävens). Jaktligt står sig rasen gott gentemot de andra raserna. Med en ökande rävstam har också efterfrågan av jaktdugliga foxar ökat. Det var till rävsprängare rasen skapades för 140 år sedan . |
| En jaktprovsberättelse från 1967 Domare var E.von Samson-Himmelstjärna. Hunden är Soneholms Aktör, ägare Olle Hall. ”Hunden släpptes i ett vidlyftigt sandgryt i minst tre våningar med 6 ingångar. Efter en kort orientering gick hunden beslutsamt in och fick kontakt. Cirka 5 min senare byter räven position och hunden, som är i största laget, får gräva en stund innan han på nytt får kontakt. Under den följande kvarten är jakten synnerligen rörlig över hela grytområdet innan den försvinner ur hörhåll. Efter 40 min kommer en räv ut och blir skjuten. Av hunden hörs fortfarande ingenting och han kommer inte upp. Slutsatsen att ännu en räv ligger inne besannas då ett nytt påstick hörs 13 min senare, ganska djupt nere i grytet. Efter 20 min kommer en stor rävhane ut och möter samma öde. Jaktlust, vilja energi och uthållighet är utmärkta liksom skärpan. Hunden är klok och rutinerad och visar trots sin storlek god rörlighet och förmåga att ta kontakt. Skallet är i mellanläge, klangfullt och väl hörbart. Hunden är ärlig och rutinerad God jaktlust och uthållighet och utmärkt skärpa GODKÄND”. Grytanlagsprov 1967 Presentation av en hunds arbete på grytanlagsprov som det presenterades i årsmeddelandet1967. Hunden är Rödåbäckens Calinka, ägare I. Magnusson, Rödåbäck. Domare Bengt Lundström. ”Går villigt in. Rusar med hög fart, forcerar vattengrav och vall mycket snabbt. Anfaller med god skärpa. Bryter med viss tvekan. Hoppar upp på hyllan och anfaller mycket hårt. Skallar ivrigt och försöker på alla sätt komma åt grävlingen. Bryter bra. Går ut men söker sig fort in igen. Gräver andra vallen och anfaller En utomordentligt skarp och rörlig tik. GODKÄND” Till sist vill jag efter presentationen av alla hundar och deras prestationer att vi inte skall förglömma de som gjort grovjobbet och utan vars insats inga hundar kunnat meritera sig. Det har varit Fältrittklubbens Sven Dufva, Skalle-Per, Lotta, Albertina. Viktoria och Madicken, samt alla de andra av våra provdjur. |